Inte långt från Svartviks Herrgård ligger Skottsund med Sundsvalls golfbana och en bit västerut finns Öjestrands golfbana.



Kryddträdgård, kunskapsloft och pedagogisk lekpark 

Projektet Svartviks Industriminnen startades 2002. Bakom denna satsning står Sundsvalls kommun, landstinget, SCA, LO-facken och föreningen Svartviksdagarna. Inom ramen för projektet ska nu en kryddträdgård anläggas alldeles bredvid Svartviks Herrgård. En annan del är ett kunskapsloft som har inretts i ett f d vagnslider. Nästa steg är en pedagogisk lekpark bredvid kryddträdgården.


Spela på kägelbanan!

Redan 1858 byggdes den första kägelbanan på Svartviks Herrgård. Den revs 1953, men en ny byggdes upp på samma ställe 1993-94. Vem som helst kan spela kägel, som påminner om bowling, men med större klot.

Anrik byggnad

Svartviks Herrgård byggdes 1821-22 för Svenska Statens Strömrensningskommittés räkning. De arbetade med att göra Ljungan flottningsbar och köpte mark i Svartvik för att bygga olika bostäder, bl a herrgården med sina två flyglar. Kuriöst nog är herrgården byggd av träd som vuxit på platsen. Träpatronen James Dickson köpte år 1832 fastigheten och anlade distriktets största skeppsvarv i Svartvik. Han bodde periodvis i herrgården fram till 1847, då sonen Oscar Dickson flyttade hit och bodde här fram till 1855. Under årens lopp har herrgården sedan fungerat som bostad åt olika chefer vid Svartviks Industrier. Svartviks Herrgård köptes 1977 av Sundsvalls kommun och har sedan 1985 fungerat som restaurang.

Utdrag ur skriften:

"Hembygdens Historia- bebyggelse i Svartvik" Författare: Erik Eriksson

"Svenska staten köpte år 1819 ett obebyggt område om inemot 40 tunntand vid Ljungan utlopp vid havet av ett hemman under Nolby by i Njurunda socken. Den statliga strömrensningskommittén - vars uppgift va ratt göra nedre delen av Ljungan flottningsbar - skulle ha sitt tillhåll inom det köpta området."

"Enligt platschefen J.W. Hallströms rapporter kunde begränsad flottning göras från Torpsjön redan sommaren 1820. Lastageplatsen i Svartvik började användas och i oktober 1821 arbetade 25 man på platsen. Arbetarbostäderna var då i stort sett färdiginredda och arbetena med "Caractairs byggningen", dvs Herrgården var i full gång.

De bostadshus för arbetare som var uppförda väster om landsvägen, var på 77 m2 och hade sex rum, avsedda för fyra hushåll totalt. "Bröderna James senior och Robert Dickson övertog 1832 lastageplatsen, jordområde, skog, bygnader, lastbrygga, hägnander mm på en auktion i Härnösand. Firman Dickson anlade ett skeppsvarv på platsen, med en tämligen blygsam start 1838. Verksamheten tog sig dock och fram till 1862 då varvet lades ned hade 34 segelfartyg byggts på platsen. Under den tiden uppfördes alla de arbetarbostäder som stod kvar in i vår tid. De äldre arbetarbarackerna revs före år 1850 för att lämna plats till kyrka, prästgård, skola och nya bostäder.

År 1856 fanns 375 personer skrivna i Svartvik och de bodde i 23 arbetarboningar."

Den Dicksonska firman James D & Co var en av de största i sitt slag både i Göteborg och övriga delar av Sverige. Firman fraktade sina varor på egna båtar, de hade egna skeppsvarv och drev en ansenlig rederirörelse. Familjen ägnade sig huvudsakligen åt skogsaffärer. I mitten av 1800-talet förvärvade man en mängd järnbruk och skogs- företag i Värmland och sedan inköptes skogsindustrier i Norrland bl. a. anläggningarna vid Svartvik, Sandarne, Gideå, Husum, Baggböle och Holmsund. Man förknippar ofta det Dicksonska namnet med termen "Baggböleri". Vid upprepade tillfällen gjordes intrång på kronans områden i de till Dicksonska sågverken angränsande skogarna, vilket föranledde långvariga och förbittrade processer mellan den Dicksonska familjen och staten på 1850-och 1860-talen.

Men även om uttrycket och begreppet Baggböleri inte fick någon sympatisk klang, så måste det ändå medges att Dicksönerna gjorde betydande pionjärtjänster i utvecklingen av det dåtida Norrland. De visade skogsägarna i Norrland att man kunde utnyttja virket på ett sätt som gav stora förtjänster. Dicksönerna tjänade miljoner på sin verksamhet under den långa perioden från 1830 till tiden kring sekelskiftet.

Robert Dickson (1782-1858)

Robert emigrerade 1802, sju år före sin yngre bror James Dickson till Sverige. Robert saknade sin yngre brors affärsbegåvning men han var mera tillgänglig och allmänt mänsklig med en litet torrolig popularitet, något som hans bror inte hade något emot för firmans skull, då det viktiga för honom var att ej behöva befatta sig med småsaker och bli besvärad.

Robert hade en religiös läggning, vilket också var ägnat att tilltala det redan då för tiden rätt så kyrkliga Göteborg. Religiositeten föreföll emellanåt något uppseendeväckande och hans broder James saknade fullständigt liknande drag. Roberts inställning var att om möjligt ge tionde av sina inkomster till välgörande ändamål. Robert Dickson var också begåvad med torrolig humor. Vid ett tillfälle var han ute och promenerade någonstans i Göteborgs omgivningar och passerade genom en grindöppning, där en hel barnaskara väntade på grindpengar. Men Dickson granskade deras utsträckta händer och sade: "Usch såna smutsiga fingrar, tvätta er först." Nästa gång han passerade grinden då hade alla barnen rena händer och han gav dem en speciedaler. Det var just detta och liknande scener, som gjorde Robert Dickson populär.

James Dickson (1784-1855)

James Dickson var den mest drivne affärsmannen av bröderna och det var också han, som startade firman James Dickson & Co. 1816. Han hade ett ståtligt yttre och var därigenom väl passande att representera och även imponera t. o. m. på göteborgarna. Hans bror Robert saknade alldeles James yttre pondus. Det var James Dickson, som uppförde det Dicksonska palatset i Överås. För sinaaffärsframgångar utnämndes James Dickson till Kommerseråd, som motsvarar vår tids kommendörsgrad av Vasaorden.

James Robertson Dickson (1810-1873)

Robert Dicksons son, James Robertson Dickson var firmans disponent i det Dicksonska bruksfurstendömet uppe i Norrland tillsammans med kusinen James Jameson Dickson, son till James Dickson. James Robertson Dickson gjorde ej namnet Dickson populärt i Norrland.

James Jameson Dickson (1815-1885)

James Jameson Dickson (James Dicksons son) var förutom en skicklig affärsman känd för sina donationer till välgörande ändamål bl. a. till sjukhus, undervisningsanstalter och andra kulturella ändamål, (Dicksonska folkbiblioteket). James Jameson Dicksons namn är också förknippat med den Dicksonska egendomen i Överås.

Oscar Dickson (1823-1897)

James Dicksons son, Oscar Dickson, var mer diplomatisk och fick som sin främsta uppgift att söka släta över de övergrepp som gjordes i Norrland. Han kunde visserligen ej undvika tvistigheter med konkurrenterna och staten, men så impopulär som kusinen James Robertson Dickson blev han dock aldrig. Oscar Dickson hade en religiös inställning, han skänkte också stora belopp till forskningsresor och donerade stora summor till den religiösa verksamheten.

James Fredrik Dickson (1844-1898)

Norrlandsaffärerna övertogs av James Fredrik Dickson, son till James Jameson Dickson. James Fredrik Dickson hade en gedigen utbildning med påkostade studier och han gjorde vidsträckta resor bl. a. till Indien och Egypten. James Fredrik Dicksons livliga intellekt, hans fantasi och hans livsaptit gjorde att han anammade en högkyrklig livsstil och då de materiella förutsätsmobild/tningarna dessutom var gynnsamma hade han alla möjligheter att förverkliga sina många intressen. Genom sitt arv av en ansenlig förmögenhet utökade James Fredrik Dickson under årens lopp sina tillgångar så att boet vid hans bortgång visade en behållning på nära 10 mil- joner.

Som affärsman betecknades James Fredrik Dickson av sina samtliga konkurrenter som skarp och hänsynslös. Han var ofta invecklad i processer, vilka inte sällan avgjordes till hans fördel. En omfattande låneverksamhet till skyhöga räntor bidrog

inte till att förbättra hans rykte som affärsman. James Fredriks affärsmetoder och lånetransaktioner blev slutligen så graverande, att han uteslöts ur familjeföretaget James Dickson & Co. James Fredrik Dicksons namn är också förknippat med anläggningen Tjolöholm, som anlades 1897-1904.

Dicksons släktförhållanden

James Dickson (1784-1855)

James Dicksons barn:

James Jameson Dickson (1815-1855)
Robert Dickson (1819-1903)
Carolina Dickson* (1822-1908)
Oscar Dickson (1823-1897)
Axel Dickson* (1826-1899)

Barn till James Jameson Dickson:

James Fredrik Dickson (1844-1898)
Caroline Dickson* (1846-1914)
Beatrice Dickson* (1852-1941)

* Ej verksamma i Sundsvall och inte nämnda i texten ovan. Komplett släktträd för Dicksons två svenska grenar finns på: www.swedickson.nu/largetree/largetree.htm

av Barbro Björk, Sundsvall museum

Svartviksbukten har i mer än 170 år präglats av skogsindustriell verksamhet. De imponerande industrianläggningarna med rykande skorstenar, fartyg med last av trä, de röda arbetarkasernerna och de ljusa sågverksherrgårdarna kring bukten har varit något av ett signum för Sundsva1ls industridistrikt. Väl synligt från landsväg, järnväg och sjöväg söderifrån var Svartviksbuktens industrilands kap minst lika anslående som Ådalens dito. Tiotusentals familjer har genom årtiondena haft sin bärgning i industrierna vid Ljungans utlopp i Bottenhavet. Dessa historiska miljöer och livet i dem är beskrivna i såväl litteratur som måleri och fotografi.

Lastageplats

l Svartvik, en plats i skuggan av berget väster om landsvägen, började in- dustriepoken 1819 med att kronan köpte in ett område i Nolby i Njurunda socken. Med Svartvik som utgångspunkt ledde den kungliga strömrensningskommittén arbetet med att göra nedre delen av Ljungan flottbar. En lastageplats anlades. På 1820-talet byggdes smedja, kajer, magasin, en envånings karaktärsbyggnad (herrgård) med flyglar, arbetarbostäder och diverse ekonomibyggnader i Svartvik.

På slutet av 1820-talet köpte Göteborgsfirman James Dickson & Co Matfors vattensåg, som fångade in timmer från skogarna längs Ljungan och dess biflöden. 1832 köpte firman Svartviks lastageplats. Det virke som sågats i Matfors lastades i skot och flottades på Ljungan till Svartvik, varifrån det sedan skeppades vidare ut i världen. Sedan den Dicksonska firman 1833 anlagt ett järnbruk i Matfors, kom även järngodset att skeppas ut via Svartviks särskilda s k järngårdskaj. Av naturliga skäl fraktades järnet landvägen från Matfors till Svartvik. Järnbruket i Matfors minskade sin produktion på 1860- och I 870-talen och lades ner på 1880-talet.

Skeppsvarv

På 1830-talet anlade firma James Dickson & Co ett skeppsvarv i Svartvik. Den växande varvsrörelsen krävde allt mer arbetskraft och en mängd nya byggnader kom till, inte minst arbetarbostäder. Herrgården byggdes på med en våning. På 1850-talet byggdes representativa hus mitt emot herrgården på andra sidan landsvägen; kyrka, prästgård, kontor och skola och de tjänstemannabostäder vi ännu ser där. Under perioden 1838-1862 lär 34 segelfartyg ha byggts vid Svartviks varv, som, vid sidan av Sundsva1ls varv och Wifsta varv, var ett av de största varven längs Medelpadskusten. Under den mest intensiva varvsperioden leddes firmans norrlandsföretag först av James Dickson junior och sedan av hans brorson Oscar Dickson, vilka i tur och ordning bodde på Svartviks herrgård. Under varvstiden fanns även en bjälkgrop i Svartvik, där flottat timmer skräddes till fyrkantiga bjälkar.

Sågverk m m

Den Dicksonska vattensågen i Matfors byggdes ut till inte mindre än 18 sågramar, vilket var mycket för en vattensåg och skulle komma att kunna mätas med de största ångsågarna.

Från mitten av 1800-talet böljade man bygga ångkraftdrivna sågverk längs norrlandskusten. Det var en kvalitetsmässig fördel att kunna såga virket efter flottningen, i omedelbar anslutning till utskeppningsstället. Men de stora satsningarna på Matfors sågverk gjorde att det dröjde ända till 1873 innan den första ångsågen började byggas i Svartvik. Denna hade bara fyra ramar, men utökades med hyvleri och torkhus på slutet av 1870-talet. 1877-78 byggdes en större ångsåg med tolv ramar i Svartvik, den s k Nya sågen, norr om herrgårdsområdet. Samtidigt som den byggdes lades vattensågen i Matfors ner och två arbetarkaserner flyttades därifrån till Svartvik. År 1906 brann den första ångsågen, den s k Östra sågen. Den byggdes aldrig upp igen. En rymlig byggnad i rött tegel med plats för hyvleri och lådfabrik byggdes 1906 öster om Nya sågen. Med dessa industrier förädlade man alltså det enkla virket från sågen. Långt tidigare hade man förädlat avfallet från sågverken till träkol i de många kolmilorna, som i Svartvik låg längs stranden norr om Nya sågen. Traditionellt torkades virket i fria luften i brädgården. 1930 rationaliserades emellertid den processen i Svartvik i och med att torkhus byggdes söder om sågen. Nya sågen var i drift till 1942. När den lades ner upphörde även verksamheterna i hyvleriet och lådfabriken. I det gamla såghuset och i tegelbyggnaden från 1906 etablerades istället en trähusfabrik, som var igång fram till 1952. Såghuset revs då, men det gamla hyvleriet/lådfabriken står fortfarande kvar liksom torkhuset.

Runt bukten hade Svartviks ångsågar syskon i Klampenborgs sågverk, (i gång 1868-1932), Essviks sågverk (1869-1897) och Nyhamns sågverk (1873- 1914). Brädgårdsupplagen kring Svartviksbukten var mot slutet av 1800-talet enorma, inte minst vid Svartvik och på Sandslån, en ö nära Ljungans mynning. 1891 sålde den Dicksonska firman Svartvik till ett konsortium lett av G P Braathen, sågverkspatron på Alnö, som bildade Trävarubolaget Svartvik. Bolaget kom sedan under många år att ledas av disponenter, som liksom G P Braathen själv, var norrmän, t ex Oscar Midling och Jacob Barth. 1917 införlivades Klampenborgs sågverk med Svartvik.

Massafabrik m m

Svartviks sulfitfabrik, med monumentalt kokhus i vacker röd tegelarkitektur, byggdes 1905-1907 nära den första ångsågens plats. Essviks sulfitfabrik, som stod färdig 1900, var Medelpads första massafabrik, men Svartviks skulle bli inte bara Sveriges, utan t o m Europas, största producent av sulfitmassa. Tillverkningen vid Nyhamns sulfitfabrik började 1908. 1949 togs Nyhamns lokaler över av Nyhamns Kemiska Fabrik. En spritfabrik byggdes intill Svartviksfabriken 1918. 1937-1938 byggdes ett blekeri vid Svartviks massafabrik.

Under 1900-talets första årtionden byggdes ytterligare arbetarbostäder i Svartvik, många som egna hem på del av Svartviks jordbruksmark uppe på det sk Hemmanet, på berget väster om landsvägen. Tillkomsten av massaindustrins byggnader och egnahemsbebyggelsen förändrade kraftigt industrisamhällets landskap. De allt starkare folkrörelsernas byggnader påverkade också samhällsbildningarnas utseende, liksom det faktum att affärer som inte ägdes av sågverksägaren började dyka upp i Svartvik, men främst i Kvissleby, som blev vad konstprofessorn Gregor Paulsson kallar ett komplementsamhälle till industrierna kring Svartviksbukten. Från slutet av 1800-talet tillkom baptistkapell, Frälsningsarmé, loger, Folkets Hus och konsumbutiker i samhällets nya "frizoner" i Kvissleby och på Hemmanet. SCA köpte Nyhamns och Essviks fabriker 1930. 1934 såldes Nya sågen i Svartvik till SCA. 1955 köpte SCA Trävaru AB Svartvik. Produktionen vid Svartviks sulfitfabrik upphörde 1974, och kokhuset med flera byggnader revs, sedan Sundsvalls kommun blivit ägare till industriområdet. Trots allt finns det i Svartvik ännu åtskilliga miljöer kvar som kan berätta om det industridrama som ovan sammanfattats. Svartviks historia är som ett skogsindustrihistoriskt kalejdoskop med kopplingar till gammal lastageplats och bjälkgrop, vattensåg, jämbruk, ångsåg, kolmilor, hyvleri, lådfabrik, trähusfabrik, massafabrik, spritfabrik och blekeri. Bevarade exempel på arbetarbebyggelse från 1850 och fram till idag finns fortfarande i Svartvik; varvsarbetarnas enkla bostäder från 1850-talet, (den s k Gillska stugan), kaserner från slutet av 1800-talet och från början av 1900-talet (längs nuvarande E4:an, Serpentinvägen och Kvartsvägen ) och egna hem och radhus från 1900-talet (Hemmanet). Folkrörelsernas lokaler Folkets Hus, Idyllen och Salemkapellet är tyvärr rivna, men Frälsningsarméns byggnad står ännu kvar liksom 1880-talets "finkvarter" kring kyrkan, mittemot den välbevarade herrgårdsbebyggelsen. Vattentornet är idag ett minne från den tid då sågat virke flottades från Matfors sågverk till Svartvik, där det tvättades före utskeppningen. Verkstad, smedja, pannhus, lådfabrik, hyvleri, torkhus, förrådsbyggnader och stall står också kvar liksom en del byggnader från massaproduktionen. Trots rivningarna är Svartvik ett av de idag bäst bevarade industrisamhällena i länet. Väsentliga delar av området ägs av Sundsvalls kommun.

av Peter Sundborg, Sundsvalls museum

Ett besök i Svartvik för 150 år sedan Mitt i sommaren, ett år i slutet av 1850-talet, lämnade lantmätaren Olof Emanuel Näslund gästgivargården i Maj för att besöka Galtströms järnbruk och Svartviks varv. Han reste omkring i Njurunda för Generallantmäterikontorets räkning. Hans uppgift var att göra en beskrivning över socknen. Tack vare Olof Näslund har vi idag en mycket intressant samtidsskildring av hur samhället Svartvik såg ut strax före industrialismens genombrott.

Näslund kom söderifrån och kunde konstatera att landsvägen gick mitt igenom varvssamhället. Här fanns inte mindre än 23 arbetarbostäder på ömse sidor om landsvägen. De var ganska små och snyggt rödmålade. 375 personer var skatteskrivna i Svartvik, män, kvinnor och barn.

Näslund är full av entusiasm över det som hänt med Svartvik sedan handelshuset James Dickson & Co. tagit över. Området är röjt från skog och sly och istället har det anlagts trädgårdar, planterats träd och skapats alléer. Allting är välordnat och vackert. Lummiga aspar och grönskande potatisland möter besökaren. Den som varit i Svartvik i början av 1830- talet och återkommer nu, två decennier senare, kan knappt tro att det är samma plats, berättar Näslund.

James Dickson & Co uppförde ett skeppsvarv på platsen. Flera större fartyg gick årligen av stapeln vid varvet, för att med firmans skogsprodukter segla till Australien och Ostindien. En större kran byggdes. Den användes bland annat till att förse fartygen med master. Alldeles intill landsvägen låg en smedja byggd i sten vars yttre påminde om en kyrka. På somrarna låg det 40 eller ibland 60 fartyg utanför Svartvik och väntade på att få lasta bjälkar och plankor som flottats nedför Ljungan. Däremot forslades järnvaror och trävaror från Matfors Bruk via landsvägen till Svartvik. Matfors bruk, som hade en tioramig vattensåg och fyra stångjärnshammare, ägdes också av firman Dickson. Från de skogar firman ägde i Haverö, Borgsjö och Torps socknar flottades årligen 100 000 sågblock och 35 000 bjälkar. Sågblocken förädlades vid Matfors bruk medan bjälkarna skräddes och utskeppades i Svartvik. Redan då gick det på sommarmånaderna reguljär ångbåtstrafik. Turerna gick mellan Svartvik, Sundsvalls stad och Fjäl, vid Indalsälvens mynning.

Herrgården med sina två flyglar låg på en liten udde i älven. Husen var vitmålade och uppförda med "serdeles smak och omwårdnad". På gårdsplanen fanns vackra lövträd, dels ortens vanliga, dels hitforslade och planterade. Här fanns också buskar och blommor, bland annat inte mindre än 200 dalier. Gårdsplanen användes också som marknadsplats. På

lördagar och söndagar kom det handlare från Sundsvall och landsbygden och slog upp sina stånd i Svartvik.

Andra viktiga byggnader som Näslund lade märke till var kyrkan, prästgården och byggmästarens bostad. Dessa var också vitmålade. Kyrkan var en träbyggnad med listverk och ornamentik. Den uppfördes 1853, alltså bara några år innan Näslund gjorde sitt besök. På taket fanns ett mindre klocktorn, som avslutades med ett förgyllt klot och ett kors. Inuti var den ljus och behaglig tack vare tolv fönster. Kyrkbänkarna och predikstolen var ännu omålade. På väggen ovanför predikstolen fanns en utsmyckning med en förgylld uppslagen bok. Över boken låg ett kors och på bokens båda blad fanns de förgyllda texterna Joh. 3:16 och Math. 5:41. Någon mer utsmyckning fanns inte.

Med beskrivningen av kyrkan avslutade Näslund avsnittet om Svartvik. Det är inte svårt att förstå Näslunds entusiasm. Herrarna Dickson från Göteborg tillhörde pionjärerna när det gällde att på ett storskaligt sätt utnyttja Mellannorrlands stora tillgång, skogen. De hade skaffat erfarenhet och kunnande i Västsverige och tog den med upp hit upp och gjorde Matfors och Svartvik till orter som sjöd av verksamhet.

Den dicksonska firman grundades av James Dickson 1816. Under de första åren koncentrerades verksamheten till Värmland. Dejefors sågverk och stora skogsområden i norra Värmland köptes. James Dickson skaffade sig kontroll över de viktigaste transportlederna inom Klarälvsområdet. Så småningom riktades firmans intresse också mot Norrland. Den norrländska verksamheten sköttes i början av en annan James Dickson, som var brorson till den äldre. James Dickson var chef för verksamheterna i Matfors och Svartvik åren 1836-1849. Han bodde under en period på Svartviks herrgård. Firman hade 1832 köpt Svartvik, som då var en statligt ägd lastageplats sedan 1820. Oscar Dickson, den äldre James Dicksons son, tog över chefsskapet för bland annat Svartvik 1850, efter att den yngre James Dickson lämnat verksamheten och Norrland 1849. Svartvik var i Dicksons ägo fram till 1891 då företaget köptes av G P Braathen.

Den första bebyggelsen

År 1830 gjordes en karta över Svartvik. Kartan visar en plats med 14 byggnader, herrgården och åtta andra byggnader på östra sidan om landsvägen och fem på västra sidan. På västra sidan finns ett ganska stort område som sannolikt bland annat utnyttjades som betesmark. Herrgården har två flygelbyggnader och norr om norra flygeln finns tre ekonomibyggnader. Herrgårdsområdet verkar vara omgärdat av ett staket.

Vid den här tiden var Svartvik en statlig lastageplats. Verksamheten var sannolikt inte omfattande och platsen var kanske inte ens bebodd under vintern. 14 byggnader var inte mycket, bland dessa måste det ha funnits flera uthus, avträdesbyggnader, mindre magasin och liknande. Av placeringen att döma kan bara två eller tre hus ha varit arbetarbostäder.

Från lastageplats och skeppsvarv till ångsåg

På kartan från 1830 kan man se att själva lastageplatsen, med kajer och en byggnad som sannolikt var ett tullhus, låg vid älvstranden precis nedanför herrgården. Svartvik hade rättigheter att exportera till utlandet och därför skedde också tullbehandlingen här. Dickson utvecklade lastageplatsen till en av de största utskeppningshamnarna för trävaror i Sundsvallsområdet. Skeppsvarvet startade 1837. Det lilla samhället växte och fler byggnader uppfördes. År 1850 var 124 personer mantalsskrivna i Svartvik. Nu bodde här så mycket människor att Dickson beslutade att bygga ett kapell i samhället. Kapellet invigdes 22 juni 1851. Det fungerade ett tag även som folkskola och läraren hade en lägenhet på övervåningen. Gudstjänsterna förrättades i början av prästerna i Njurunda församling. Den första kapellprästen anställdes troligen 1854. Svartviks varv byggde 34 fartyg fram till nedläggningen 1862. Det sista skeppet hette Gustaf Adolf och gick av stapeln 8 maj samma år. Gustaf Adolf var ett barkskepp byggt av ek och furu. (James I A Dickson; Familjefirman James Dickson & Co (stencil, Sum arkiv), Förteckning över Svartviks kyrkoarkiv (Sum arkiv).

Under perioden 1862 till 1873 var Svartvik enbart en lastageplats. De trävaror som lastades från Svartvik kom sannolikt framför allt från Matfors vattensåg vars produktion bara överträffades av Skönviks ångsåg. Produktionen i Matfors steg från 4 100 standards 1862 till 9 900 1874. (Västernorrland, del I, s 218)

Svartviks första ångsåg stod färdigbyggd 1874. Den kallades för östra sågen och anlades i områdets södra del, en bra från herrgård, bjälkgrop och hamn. Att Svartvik var långsträckt förstår vi när vi på kartan ser att den första ångsågen lades över en kilometer från den nordligaste liggande arbetarbostaden.

Herrgården

Herrgården uppfördes kring 1820, eller senast under 1820-talet. Både herrgården och dess båda flyglar finns angivna på en karta från 1830. Hur såg herrgården ut från början? Det är ingen lätt fråga att svara på. På en karta från 1842 har herrgården en obruten taklinje och inga verandor. Den obrutna taklinjen tyder på att det då varken fanns fronton på västra takfallet eller frontespis i öster. Men kartan från 1842 är inte helt pålitlig. Här finns till exempel bara södra flygeln inritad, trots att en karta från 1830 anger att båda flyglarna byggts. Nästa dokument vi har är en målning från 1855. På den syns både frontonen och frontespisen på herrgården. Det är inget orimligt antagande att frontonen funnits från början men att övervåningen byggts ut och frontespisen tillkommit någon gång mellan 1842 och 1855. Men det är bara ett antagande. Ett fotografi från 1867

visar att byggnaden då hade en förstubro på västra fasaden och dessutom en liten förstubro på norra gaveln. När verandorna tillkom är osäkert. De är dokumenterade första gången på en karta från 1873. Enligt arkitekt Torbjörn Lindgren kan den ursprungliga planlösningen ha varit en traditionell salsbyggnad med dubbel korsplan. Som namnet anger är det den stora salen som dominerar i bottenvåningen, dessutom finns där en hall och några mindre sidorum. Stående panel var herrgårdens beklädnad ända tillbaka till 1855 och troligen också tidigare. I brandförsäkringshandlingarna från 1893 görs en detaljerade genomgång av byggnaden och vi får reda på att den då hade yttertak av asfaltspapp, stommen var av timmer och den var brädpanelad in- och utvändigt. Byggnaden hade en "prydlig trappuppgång" av gjutjärn, två verandor och tre entréer. Inne i huset fanns tio kakelugnar, en större kamin och en dubbel koksspis insatt i kakel. Som enda byggnad i Svartvik hade herrgården vattenledning, kloakavlopp och elektricitet.

Matforsbyggningarna

Trots att ångsågarna etablerades redan i mitten av 1800-talet lyckades James Dickson & Co länge driva en omfattande sågning vid Matfors vattensåg. Men mot slutet av 1870-talet gick det inte längre. 1878 upphörde verksamheten vid Matfors vattensåg och exportsågningen övertogs av Svartviks ångsåg. Sannolikt var det många arbetare som flyttade från Matfors till Svartvik. Det finns uppgifter om att två arbetarbyggnader också flyttades (Sjöströms uppsats). Husen var två våningar höga och byggda av timmer. I Matfors plockades de ner bit för bit och märktes. Timret flottades på Ljungan ner till Svartvik. Dörrar, fönster och andra snickerier transporterades landvägen. I Svartvik uppfördes de två byggnaderna på östra sidan av landsvägen, en bra bit norr om herrgården. Då inreddes också vinden till lägenheter. Sammanlagt innehöll varje hus 21 lägenheter, de största bestod av ett kök på 17 m2 och en kammare på 10 m2, de minsta bestod bara av ett kök på 16 eller 17 m2. Familjernas storlek varierade, men ibland fick upp till nio personer trängas i ett rum och kök. De två husen fick namnet Matforsbyggningarna. Det ena revs 1950 och det andra 1960.

Svartviks industrisamhälle 1893

En hel del förvirring när det gäller enskilda byggnaders ålder har troligen skapats av en kopia av en karta i Sundsvalls museums arkiv som uppges vara från 1873. Trots att det faktiskt står att kartan är uppritad år 1873 så

kan detta knappast vara sant, något misstag måste ha gjorts. Vi har en brandförsäkringskarta från 1893 där varje byggnad är numrerad. Till denna karta finns ett värderingsinstrument där byggnad efter byggnad beskrivs. En jämförelse mellan denna karta och kartan från 1873 visar en mycket stor likhet. Bebyggelsen som finns på kartan från 1893 finns också med på kartan från 1873. Det kan knappast vara möjligt. Utvecklingen på Svartvik kan inte ha stått stilla under två decennier, speciellt inte med tanke på att den första ångsågen startade 1874. Flera byggnader som vi vet uppfördes under senare delen av 1870-talet finns med på kartan från 1873, till exempel nya sågen och Matforsbyggningarna. Vi måste alltså låta bli att använda kartan som uppges vara från 1873 som källa. (hur vet jag att nya sågen byggdes senare under 1870-talet?)

År 1893 bestod industrisamhället av 39 arbetarbostäder. Fem hus var riktigt stora och hade över 20 lägenheter. Tretton var mellanstora med mellan sex och 14 lägenheter per byggnad. Dessutom fanns det 21 små arbetarbostäder med bara tre eller fyra lägenheter. Det innebär att det fanns mellan 330 och 400 arbetarhushåll vid denna tid i Svartvik. I stort sett alla byggnader hade timmerstomme. Ungefär hälften var reveterade ut- och invändigt och hälften var brädklädda ut- och invändigt. Två typer av tak förekom, spån och asfaltspapp. Husen var målade och tapetserade invändigt. Till varje arbetarbostad fanns det avträdesbyggnader och uthus.

Förutom herrgården, där sågverksägaren bodde, fanns det speciella byggnader för maskinisten, läraren, prästen och kolarna. Dessutom fanns ett större boningshus en bit norr om herrgården, på östra sidan av landsvägen (de flesta arbetarbostäder låg på västra sidan). Det kan ha varit en faktorsbostad. Faktorn hade sitt eget badhus. Svartvik hade två folkskolor, gamla och nya, en kyrka, ett post- och telegrafhus, tullhus och ett kallbadhus. Det fanns fyra kontor; gasverkskontor, avlöningskontor, brädgårdskontor och huvudkontor.

Hur låg byggnaderna i förhållande till varandra? Herrgården var centrum i anläggningen. Här fanns, förutom de två flyglarna en rad olika byggnader, bland annat stall, ladugård, svinhus, hönshus, iskällare, tvättstuga och kägelbana. Det var alltså någorlunda väl försörjt för ett överklassliv där varken mat eller nöjen saknades. Från landsvägen gick en lindallé in till herrgården. Framför huvudentrén fanns en, troligen grusad, gårdsplan med en planterad rundel i mitten. Rundeln var kantad av ett staket med diagonalt lagda träspjälor. Strax norr om byggnaden fanns en engelsk park med alm, ask och kastanj. Parken hade slingrande gångar och en stig som ledde ner till nya sågen. I omgivningen fanns också trädgårdar och gräsmattor. (Svartviks herrgårdspark, Rapport 1994:18) Herrgården var omgiven av grönska på alla sidor och en målning från 1855 visar att området verkligen var lummigt. Med byggnader och grönytor var herrgårdsområdet förhållandevis stort. Förutom herrgårdsområdet var det framför allt produktionsbyggnader och den enorma brädgården som låg öster om landsvägen. De allra flesta arbetarbostäder låg väster om landsvägen. Svartvik var ganska långsträckt och bebyggelsen följde landsvägen en lång bit. Arbetarbostäderna låg den enda efter den andra med långsidan mot landsvägen. Bakom bostadshusen låg uthusen med dass, vedbod och magasin. Framför vissa arbetarbostäder låg öppna, inhägnade områden. Det kan ha varit betesmark för djur, odlingsmark för potatis eller något liknande. En av de större arbetarbyggnaderna (med elva lägenheter) hade en mycket speciellt läge. Om man drog en rak linje från herrgårdens huvudentré, över gårdsplanen, genom lindallén och över landsvägen så kom man till arbetarbyggnadens huvudentré. Förmodligen bodde här arbetare med speciell ställning på verket. På en rad, söder om denna arbetarbostad, låg fyra viktiga byggnader; post- och telegrafhuset, kyrkan, prästgården och huvudkontoret.